när blir man varse kärleken
jag har väntat och väntat och så äntligen kommer svaret och det känns som en ren besvikelse.
planerna var så stora och nu börjar vi på noll igen.. fast det känns som om jag börjar vänja mig. trots alla planer som automatiskt dyker upp i huvudet så försöker jag att tänka på något annat, något som kan ta bort allt hopp.
just nu är det Norge jag pratar om, men det är inte bara Norge som sviker mig mitt huvud börja svika mig.
tänka tankar som jag trodde jag blivit av med för längesen.
Nilla skriver så fint i sin blogg (http://alskadittmonster.blogspot.com/) och hennes ord beskriver så mycket.
för det som gör att tankarna flyger runt inom mig i mitt huvud är just bilder, texter och framförallt minnen.
jag pratar förstås om kärlek, jag förstår mig inte på den. den är så svår!
först får man inte känna sen helt plötsligt så är det meningen att man ska känna massor och sen kommer känslorna på riktigt och man känner verkligen med hela kroppen, då är det försent, då är det inte tillåtet längre.
det är så konstig och jag blir så trött..
jag har inbillat mig att när det är avslutat får man inte visa något längre och helt plötsligt så förväntar man sig att jag ska tycka att saker och ting är lugnt, att vaddå det är väl ingenting. Fy! för även om det har gått en dag eller ett år så måste det väl få finnas känslor kvar. kanske inte de brinnande, svallande och passionerade men ändå de som lever kvar i minnena, minnena som finns där alltid.
som sagt jag förstår mig inte på kärleken och jag vet kanske inte riktigt om det var just kärleken jag mötte men när vet man det liksom..
hittade ett citat av Suzanne Doucet, hon skriver: ”Den första kärleken är som den första snön: man ser spåren tydligt”.
så jag väljer att tro lite på Suzanne, jag väljer att tro att jag behövde det här för att veta och för att kunna känna. just nu vet jag inte om det va kärlek på riktigt men jag hoppas att jag blir varse det snart..
planerna var så stora och nu börjar vi på noll igen.. fast det känns som om jag börjar vänja mig. trots alla planer som automatiskt dyker upp i huvudet så försöker jag att tänka på något annat, något som kan ta bort allt hopp.
just nu är det Norge jag pratar om, men det är inte bara Norge som sviker mig mitt huvud börja svika mig.
tänka tankar som jag trodde jag blivit av med för längesen.
Nilla skriver så fint i sin blogg (http://alskadittmonster.blogspot.com/) och hennes ord beskriver så mycket.
för det som gör att tankarna flyger runt inom mig i mitt huvud är just bilder, texter och framförallt minnen.
jag pratar förstås om kärlek, jag förstår mig inte på den. den är så svår!
först får man inte känna sen helt plötsligt så är det meningen att man ska känna massor och sen kommer känslorna på riktigt och man känner verkligen med hela kroppen, då är det försent, då är det inte tillåtet längre.
det är så konstig och jag blir så trött..
jag har inbillat mig att när det är avslutat får man inte visa något längre och helt plötsligt så förväntar man sig att jag ska tycka att saker och ting är lugnt, att vaddå det är väl ingenting. Fy! för även om det har gått en dag eller ett år så måste det väl få finnas känslor kvar. kanske inte de brinnande, svallande och passionerade men ändå de som lever kvar i minnena, minnena som finns där alltid.
som sagt jag förstår mig inte på kärleken och jag vet kanske inte riktigt om det var just kärleken jag mötte men när vet man det liksom..
hittade ett citat av Suzanne Doucet, hon skriver: ”Den första kärleken är som den första snön: man ser spåren tydligt”.
så jag väljer att tro lite på Suzanne, jag väljer att tro att jag behövde det här för att veta och för att kunna känna. just nu vet jag inte om det va kärlek på riktigt men jag hoppas att jag blir varse det snart..
Kommentarer
Trackback
