på en bänk någonstans i världen

att ha all makt i världen men ändå vara så maktlös.
det är så jag känner, så känns mitt liv. helgen är snart slut och jag har inte åstadkommit någonting. dagarna går så snabbt de blir till veckor och veckorna blir månader ännu snabbare. snart slutar jag skolan, vad händer då? är det då allt slutar eller är det då det börjar?

att tycka synd om sig själv känns otroligt dumt men av någon anledning måste man nog få göra det. alla i min närhet verkar ha bestämt sig eller i allafall ha en aning. jag drömmer och fantiserar upp någonting som kanske aldrig blir verklighet. i
dag sa någon till mig "du måste SATSA, vad jag har hört så SKA du det". jaha men vad ska jag satsa på? det som jag tycker är roligt och hoppas på att jag är en av de som klarar sig.. eller ska jag satsa på något där jag vet att jag klarar mig men inte så mycket mer..

jag är trött på planer, jag är trött på att planera upp allting och leva varje dag precis som efter ett schemat. jag vill upptäcka något, upptäcka vem jag verkligen är. det låter som en otäck klyscha.
självklart kan jag inte vandra genom livet utan att stöta på problem men någon gång kan jag ju få glida lite, eller?