allt varar inte för evigt
jag började skriva på något men jag suddade ut det.
suddade, suddade och suddade så som jag nu i tre veckors tid har försökt göra med så mycket.
jag inser att det inte går.
tankarna, låtarna och texterna vill inte försvinna, jag bara påminns hela tiden och värre lär det bli känns det som.
jag tror att jag hade behövt två veckor till, kanske mer jag vet inte.
jag vet bara att jag inte vill träffa dig, eller jag vill att jag inte ska vilja träffa dig.
det är så det är.
allt hade varit lättare om jag fått en utskällning och en smäll på käften och sen hade du gått därifrån.
då hade jag haft en anledning att vara ledsen och arg.
jag har i några veckors tid inbillat mig att jag är stark och faktiskt klarar detta.
att prata om det och framförallt prata bort det har inte varit något problem.
nu känns det som om jag har ljugit för mig själv och alla andra.
jag vill inte har en massa oändliga samtal om hur dåligt jag mår eller om hur allt känns.
men genom att bara gå här och inte göra något så rullar tankarna mer och mer, det är tortyr.
så inga, "åh vännen hur är det, du kan prata om allt med mig".
jag vill bara ha en kram, en stor och varm som varar i evighet.
