på en bänk någonstans i världen

det finns inga ord för det jag vill säga
hade du varit här mitt framför mig hade jag antagligen slagit dig hårt.
jag är inte den som slår, hatar och skriker men idag är hela jag vänd ut och in.

jag sitter och kan knappt skriva men ändå känner jag att jag måste
jag måste få det ur mig på något sätt och detta är nog det enda sättet.

att tro något är en sak men att verkligen veta är en helt annan.
jag ville veta, trodde att det skulle bli bättre då.
men om man vet så känns det på riktigt och det är precis vad det gör.

trodde inte att du va sådan
trodde att du var en av de bästa.
jag ska inte vara så dum
jag ska inte tro
nästa gång ska jag veta.